Nåt om geners betydelse

På Ovumias blogg ett inlägg om gener och arv, Vanhemmuus ei ole pelkkää biologiaa, mutta geeniperimälläkin on väliä. Inlägget handlar om barn som blir till med donerade celler, och om hur de kan uppfatta sin härkomst.

Ungefär trehundra barn föds varje år med hjälp av donerade celler, så det är en grupp barn som nog ändå är att räkna med. Det är ett ökande antal barn, och en ökande form av vård - donerade könsceller (spermier eller ägg) alternativt donerade embryon. Det är en vårdform som nu mer och mer vinner terräng och förståelse, och något som inte alls på samma sätt mera känns främmande. Som orsak till det skriver inläggsskribenten att det ju numera är tydligare att föräldraskap inte handlar om genetik. Generna gör ingen till förälder - det gör omsorg och kärlek. Och därmed är det lättare och mera självklart att gå in också för vård med donerade celler. Föräldraskapet hänger på inget vis på gemensam genetik.

Däremot påpekar skribenten att generna trots det inte är obetydliga. Kunskap om det egna ursprunget och den egna genetiken hjälper barnet/individen att växa och utvecklas, och det kan vara knepigt när den kunskapen inte finns med. Det kan kännas tomt, det kan kännas frustrerande, det kan kännas svårt att hitta sin plats och sin story... Eller så kanske barnet aldrig har nåt problem med det. Det kan jag inte veta. Det viktiga är att jag som förälder är medveten om att frågorna och känslorna kan finnas där, och är redo att lyssna på och prata med barnet när behov uppstår. Bearbetandet tillsammans med mej kan vara jätteviktigt, och jag hoppas jag klarar av att möta det, hjälpa barnet hitta rätt bland alla funderingar.

Mattan drogs under fötterna

Nu är jag tillbaka i januari, och till beskedet jag fick av läkaren i samband med insättningen av det enda embryo som överlevde odlingen i min första ivf. (Eller ja, egentligen icsi, för er som det säger nåt åt.) Efter allt han beklagande förklara om skicket mina ägg var i fråga jag till slut vad det egentligen betyder och om det alls lönar sej att fortsätta försöka. Svaret var att han inte sku rekommendera det.

Här stanna min andning och hjärtat sjönk, även om jag nog var lite smått förberedd på dåliga nyheter. Ingen fortsättning? Han kommentera lite kring embryoadoption (nämnde Tjeckien, men också att de inte tar emot singlar, så det var ju liksom inte en möjlighet då), men jag var nog inte riktigt mentalt med sen mera. Ingen fortsättning? Jojo, visste att det betydde ingen fortsättning med mina celler, men det är ändå ett tungt besked.

Vi bestämde ny diskussion efter graviditetstestets besked. Som jag ren skrev var det negativt. Min sinnesstämning under väntetiden var inte den bästa, och att våga hoppas på att det hade tagit sej var verkligen svårt. Ren så fort jag stigit ut från kliniken ringde jag till mamma och berätta vad han sa. Hon var lika chockad som jag, tror jag. Och så småningom berätta jag åt fler. Bearbeta med hjälp av alla vänner, samtalsterapin, familj, bekanta.

Försökte förstå vad som just hade hänt. Mitt sista embryo tog sej inte, och inga fler försök på gång. Tanken på vad följande steg sku vara snurra i skallen. Sluta helt här? Försöka diskutera om det ändå finns möjlighet att påverka mina egna celler? (Fick många goda råd gällande den saken - olika andra hormoner, alternativmedicin...) Gå in för ett adopterat embryo eller donerade äggceller? (Återkommer till vad de innebär och sånt sen senare...)

När jag skrev åt min yngsta syster om var jag stod, då med den mentala tanken att det tog slut nu allt, så skrev hon tillbaka att "men kan du inte få donerade äggceller också?". Så självklart bara. Och ja... Det kan jag. Konstatera då att jag åtminstone måst ta in den tanken, inte tycka att den är främmande. Men visst var det svårt först att tänka sej. Annan genetik än min. Mitt barn självklart ändå, men klart att det kändes fundersamt i början.

Det var tunga veckor där. Första dagarna med tanken att det tog slut nu. Jag blir inte mamma. Helt fruktansvärt! Sen insåg jag att det inte är så jag vill att det tar slut, och att jag har flera möjligheter ännu. Och där börja bearbetningen. Sorgeprocessen över mina egna celler som var odugliga, och samtidigt tankarna på vad jag skulle gå in för sen. Donerade äggceller, donerat embryo, adoption, avsluta processen, fortsätta med mina...?

Boka ett läkarbesök för att diskutera fortsättningen, med den egna planen att jag först sku fråga ifall det ändå inte går att försöka påverka mina egna celler på nåt sätt - med andra hormoner... Men att vi troligen kommer att komma till ett negativt svar där, och sen gå över till att fundera på de andra möjligheterna och göra en plan för fortsättning med antingen äggdonation eller embryodonation. Det var min plan. Vad tror du att det hände sen?