Simpukoista helminauhaa

Pärlband av snäckor. Simpukoista helminauhaa. Så heter Simpukka-föreningens lilla guide för dem som funderar på vård med (eller har barn med) donerade celler. Haft den i skåpet ett bra tag. Läst den en gång. Tänkte ta upp några saker ur den nu. I väntan på min tur...

För det första; ett barn som kommer till med hjälp av donerade celler är, liksom alla andra barn, ett litet under. Processen till föräldraskap kan vara mycket längre och tyngre för dem som måst gå över till donerade celler - men i det stora hela är föräldraskapet sen samma sak. Barnet är efterlängtat och har funnits i förhoppningarna länge, och vägen har varit krokig, men sen är föräldraskapets glädje och vedermödor rätt samma sak som för alla andra. Barnet är ett eget barn - mitt barn - även om cellerna i vården var nån annans. Vardagen med barnet är vardag med barn. Ingen större skillnad där.

Dock finns det ju förstås en del saker som skiljer. Främst nu väl det att samtal med barnet kring hens ursprung och tillkomst ser rätt så annorlunda ut. Jag anser att barnet har rätt att veta, ända från början. Om jag får bli mamma kommer jag att prata om det. Om det att det inte finns en pappa i vår familj. Om att mina äggceller inte gick att använda så att det är nån annans celler som blev just det barnet. Som ändå inte i mindre mån är mitt barn. Barnet har rätt att veta. Jag vill ge hen den kunskapen om hens ursprung och hens tillkomst. Genom att berätta från början hoppas jag det blir en självklarhet.

Vem donatorerna är kan jag inte få reda på. Lika lite kan de få reda på vem deras celler hamnat hos. Barnet däremot kan, om hen vill, fråga efter donatorernas identiteter då hen fyllt 18. Dethär vet också de som donerar om, och lär väl vara okej med det, kan man väl utgå ifrån...? De får (om de vill) veta när deras celler har gett upphov till ett (eller fler) barn, och kan därmed vara förberedda på när det kunde tänkas dyka upp en (över) 18-åring och fråga om sitt genetiska ursprung. Att få svar på frågor kan för mitt barn vara viktigt, och jag hoppas att ett eventuellt dylikt framtida möte kommer att gå väl sen.

Detdär med donerade spermier är i dagsläge ren väldigt självklart för mej, och något jag inte ens reflekterar över. Jag är singel, jag vill ha barn, och med en okänd donators hjälp kan jag få det. Rätt så oproblematiskt så långt. Sedan kom detdär med donerade äggceller in i bilden, när mina egna inte gick att bli gravid med pga alla deras fel. Och det har tagit sin lilla tid att smälta. Men känns nog nu alldeles självklart det med. Lite mer komplicerad process rent praktiskt, men i det stora hela inte såå mycket större sak än donerade spermier, kan jag nu tänka. Fast genetiken ju iofs därmed byts ut.

Så vad händer då rent konkret, sen när det blir min tur i kön? Helt sådär hundra vet jag inte, men på ett ungefär... Jag kommer i något skede under de kommande månaderna att få ett samtal om att det finns en donator åt mej. (Den tidpunkten kommer jag inte att annonsera ut här, bara av försiktighetsskäl - för att det inte ska gå att inse vem som är min donator.) Donatorns äggceller plockas, precis som mina gjorts under ivf-ronderna, och befruktas med spermadonatorns celler. De embryon som blir till är mina - ett förs in direkt och de resterande som förhoppningsvis finns kan sättas i frysen för senare försök.

En fördel med denhär ronden är att de tunga hormonerna ges åt donatorn. Jag slipper också äggplock, vilket inte heller är alldeles kul. Själv kommer jag (enligt vad jag hört av andra som varit igenom den här formen av vård) att få hormoner som stänger ner min egen cykel (tillfällig menopaus, i princip)... Inte helt kul det heller, nej. Lär också vara rätt otrevligt. Nässpray dock, så lite bättre än sprutor. Sen mera hormoner som på konstgjord väg bygger upp livmoderns slemhinnor. Och gulkroppshormon, många veckor in i graviditeten ifall en sån startar, för att kroppen inte automatiskt hiffar att den är gravid.

Av de embryoinsättningar som görs efter vård med donerade äggceller leder 30-50 % till graviditet. Dock leder sen var femte av dem till missfall, så procenten som blir ett barn är lite lägre. Chanserna är ju ändå stora. Garantierna är noll. Så jag går in för vården med en stor portion hopp (som för all del är väldigt olika stor beroende på dag, humör och ork) men med en större portion realism än tidigare i den ändå rätt långa vägen hittills, vågar jag nog påstå. Cynism kunde man kanske vissa dagar säga. Ibland rentav pessimism. Det är inte längre lätt att ha tillit och tilltro till en lyckad vård som ger ett barn.

Simpukoista helminauhaa-häftet slutar med orden "Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod! Det är viktigt att minnas att donerade celler är donatorns fina gåva till de(n) barnlösa, men donatorn är inte barnets förälder. Gener är annat än föräldraskap. Föräldraskap är att leva i vardagen tillsammans med barnet, att dela glädje och sorg. Barnets behov är väldigt enkla: vardaglig kärlek, omsorg, värme, intresse, förmåga att se hen som sin egen unika person och stöda hens utveckling." Jag hoppas jag en dag får uppleva just det med mitt barn - en vardag med den unika personen.