Finns liv också utan barn

Simpukka-föreningen dela en artikel på sin Facebook-sida idag. En artikel med rubrik Täyttä elämää ilman lapsia - fullt liv också utan barn. Och många element i den artikeln stämde in på mej. Suvi, som den handlar om, gick in för fertilitetsvård på egen hand, i hopp om att bli singelmamma. För henne en resa som sluta i fortsatt liv utan barn. För mej är den frågan ännu oklar. Men visst, jag kan nog redan se att mitt liv kan fortsätta, och vara fullt och rikt, också om jag inte nånsin blir mamma. Några tankar, råd och funderingar ur den artikeln vill jag ta in här...

En likhet till (förutom singelstatusen) är att både Suvi och jag varit väldigt öppna med beslutet att gå in för vård som singel. Jag funderade på det tillsammans med familjen och vänner, jag berättade om det i de olika skedena av vården, och liksom Suvi upplevde jag att den öppenheten var min räddning när vården inte lyckades. I allt det tunga var det skönt att ha stöd. Skönt att det fanns folk runtom som var medvetna om vad jag hade på gång, och som kunde finnas där för mej. Det var lättare när jag kunde berätta. Öppenheten var, och är, en källa till kraft och stöd.

Alla frågorna är nåt som också är gemensamt. Varför? Vad är det för fel på mej? Vad är meningen med dethär? Med mitt liv? Barnlösheten är ett verkligt kraftigt slag, som påverkar en på så många plan, och så väldigt, väldigt i grunden. Känslorna är stora och tunga - sorg, bitterhet, ilska, avundsjuka... De väller runtom en, de kommer och går i stora vågor - och man undrar om man någonsin kommer över det. Om man någonsin kan andas igen. Om man kan klara sej ur det. Känner man sej nånsin bra igen? Kommer man nånsin att vara sig själv igen? Leva igen?

Den rivande smärtan klingar sakta av och blir sorg, står det i artikeln. Det känner jag också igen... En sorg som finns närvarande, men som inte tar över på samma sätt som smärtan. En sorg man kan leva med. Den kanske aldrig helt försvinner, men den är hanterbar. I mitt fall är ju fallet ännu öppet. Hur det går återstår att se. Och den tillfälligt lugnare sorgen och saknaden byts sen när vården kommer igång igen säkert i den rivande smärtan, ifall att resultatet är som hittills. Men jag vet att den finns, denhär lugnare. Jag vet att jag småningom hamnar där igen. Överlever.

I slutet av artikeln tre punkter. Tre råd; 1) Känslan är din vän. Inget farligt händer fast den är stor och stark. Det går om. Det jobbiga blir lättare förr eller senare. 2) Sök efter kamratstöd, det är till stor hjälp. 3) Var nådig mot och medkännande med dej själv. Allt som är sant får vara sant. Acceptera att livet är svårt just nu. Tillåt dig också stunder av glädje.
(Min översättning.) Sanna råd, men ofta ändå svåra. De tunga känslorna är jobbiga att tillåta. Att söka sej ut mitt i sorgen är tungt. Och att ge sej själv nåd!? Också det många gånger så evinnerligt knepigt.

Ändå så sant, så rätt, så givande. För när jag vågar låta mina känslor finnas förminskas de. Sakta, men säkert. Tittar jag på dem är de inte lika farliga. Tunga, stora, rivande, slitande - men de går om... Åtminstone om jag tillåter dem att komma. Om jag bearbetar. Då kommer jag att komma över berget av känslor, en vacker dag... Och se, som Suvi, att livet kan vara fint, fullt och rikt också utan barn. Fast det var nåt annat än man hade hoppats. Det finns så mycket, och det är jag tacksam över. Trots att jag ännu har hoppet uppe om att de donerade äggcellerna ska ge resultat.