Avslut vs paus, med mera

Folk har undrat lite varför jag väljer att tala om att avsluta, istället för att bara ta paus. Undrar själv ibland, måst jag säga. Men mentalt känns ett avslut behövligt. Med en paus blir saken liksom och hänga, fortfarande, och det kan jag inte med just nu. Jag klarar inte att hänga mera. Jag varken kan, vill eller orkar. I praktiken är det nog två sidor av samma sak - en paus kan bli evig och ett beslut om avslut kan vid behov revideras - men mentalt finns en stor skillnad. Jag behöver ett avslut. Jag behöver internalisera den verklighet som levt vid sidan om hoppet ett bra tag nu ren, och leva med bara den ett tag. Verkligheten där barnlösheten består. Man orkar inte hoppas hur länge som helst, och just nu har jag använt slut mitt hopp. Dessutom behöver jag mentalt rum för andra saker. Känns absurt på nåt sätt ändå, för inte har ju önskan om barn försvunnit nånstans egentligen. Den är nu bara mindre framträdande just nu. Av nödvändighet, på nåt sätt. Ofattbart, men tyvärr sant. Ändå får jag hjärtklappning ibland av mitt beslut, för det är ju enorma saker jag stänger dörren om. Helt otroligt enorma. Det skrämmer mej. Verkligen. Det gör mej väldigt ledsen. Och ändå måst jag acceptera att det är såhär nu. Blir ibland arg över det också... Att det är så... Ändå kan jag inget annat än att låta det vara det. Jag måst försöka leva med dethär just nu. Med att medvetet välja bort eventuella möjligheter... Med att acceptera ett liv utan fortsatta försök. Med att gå vidare utan barnet som en central förhoppning. Helt ofattbart. Sorgligt... Hatar ibland att det är nödvändigt, är väldigt ledsen över det, men måst acceptera att det är så. Blir nog en kamp att leva med dethär beslutet, känner jag, även om det liksom bara finns där... Tudelat... För det mesta finns en lättnad över att nu veta och ha lite klarare riktning, istället för två möjliga. Behovet av att få nåt slutligt besked i dethär har funnits i över ett år nu, så känns på nåt sätt bara dags. Men sen finns samtidigt den fullständiga oförståelsen där. Den totala tomheten. Den lätta paniken. Den stora sorgen. Så hur klart beslutet än är så är det inget lätt beslut... Det underlättar på vissa plan, men samtidigt tar det ju bort den allra största drömmen och längtan. Så visst, jag hatar att behöva ha denhär känslan att nu räcker det. Och ändå måst jag nu respektera den. Respektera mej själv. I boken Björnstad skriver Fredrik Backman att "Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det kräver bara allt." Lite där är jag just nu. Det kräver bara allt. Ändå måst jag. Som motvikt finns det jag redan anar, och med tiden förhoppningsvis kan ta in mer; "Hoidoista luopuminen oli tuloksettomuudesta ja surusta huolimatta lopulta myös valtava helpotus. Elämään on löytynyt myös muita merkityksiä, joita arvostan entistä enemmän." Citerat ur Simpukka-tidningen 4/2016. Just nu försöker jag vänja mej vid det beslut som finns. Acceptera det och vad det innebär. Tillåta sorgen när den finns där och ge också både ifrågasättandet och ilskan rum... För att sen småningom mer och mer kunna ge allt det andra större utrymme, och mer och mer gå över på de andra vägar som redan smått är påbörjade. Så får vi bara se vart de leder sen. Inte helt bort från sorgen dock, någonsin. Och aldrig så att drömmen om barnet totalt försvinner. Alltid nånstans där iallafall. Alltid. Drömmen byter bara form från framtidsförhoppning till melankolisk längtan. Sehnsucht.

Dags att gå på annan stig

Ganska självklart finns just nu ett beslut om att tack och hej. Nu är det dags att gå vidare på en annan stig. Nu är det dags att avsluta fertilitetsvården. Verkligen inte utan sorg men med acceptans. Och t.o.m med en viss lättnad i att stänga den dörren. Vad som händer nu är lite hakusessa, speciellt som många andra bollar också är i luften liksom... Men åtminstone får jag arkivera en boll. Ett kapitel är avslutat och ett vägskäl med väldigt stora återverkningar lämnat bakom. Mamma eller inte fick svaret inte, åtminstone vad gäller singelföräldraskap via fertilitetsvård, och åtminstone just nu. Jag utesluter inte helt att det kan komma att tas till ny bearbetning senare, men jag måst nu för tillfället ge annat rum. Ge mej själv mera svängrum, sluta hänga och vänta, i hopp om att ännu kanske...? Det är rätt utmattande, måst jag säga. Att svaret på bloggens rubrik är inte, det är väldigt, väldigt ledsamt. Det är allt annat än vad jag hade hoppats. Allt annat än den enorma dröm jag hade när jag börja denhär resan. Verkligen. Ändå är det vad det är, och jag vet att det måst få vara så då. Så, nu blir denhär bloggen mer en resa i att acceptera en fortgående barnlöshet och leva vidare med den som en del av livet. För skriva, det fortsätter jag med. Tack till er alla som stött mej under vägen - fortsätt gärna med det!! För stödbehovet försvinner ju förstås ingenstans...

Jep, nu totalnegativt test

Vad var det jag sa... Där for det hoppet. Idag är testet totalt negativt. Inget kvar alls av nåt andra streck. Som jag ana. Måst nu här hålla mej uppe, jobb om en stund och fullt program sen ännu efter... Men det känns nog för jävligt. Helt onödigt med symtom och litet plus först också, tycker jag nu, för då höjs ju hoppet, helt i onödan, och så dimper man desto längre sen... Inget barn denna gång heller. Det blev ett missfall nu igen. Inte två utan ett tredje, eller hur heter det...? Suck.

Och småningom då också tvungen att ta funderingen kring hur jag gör nu...

Idag tänker jag nej, inte...

Gårdagens så svaga positiva var nog förvånande, trots att jag inte våga tro på ett plus, när symtomen ändå varit så pass tydliga. Idag tänker jag att det inte håller, att det svaga beror på att det är påväg bort snarare än att det inte hunnit bli starkt ännu. För symtomen är nog klart mindre nu än förra veckan. Lite illamående nog ännu, men bara helt korta stunder, och inte lika ofta eller lika starkt. Och dom lovande känningarna i brösten är sgs helt borta. Ren igår kväll. Dom hann bara finnas där några dagar. Försöker att inte ge upp hoppet riktigt än, men det är svårt... Och just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vad jag ska känna. Limbo, som sagt. I väntan på vad nästa test säger. Men måst väl vänta någon dag eller två för att det ska hinna bli nån skillnad, så att jag kanske får ett tydligare svar...? Och jag som redan länge varit trött på att inte veta hur det ska bli och vad jag ska sikta in mej på tycker ju nog just nu att det känns lite jobbigt med ett sånthär hängande nu igen. Men vad kan man. Det hör till processen. Ett ordentligt plus är ju heller ingen säkerhet, så positivt är ändå alltid en väntan. Enerverande är det iallafall. Men andas lugnt och tar det med ro, och tänker att det går nu som det går... För det gör det ju, oberoende vad jag vill och oberoende vad jag gör. Inte så att jag är likgiltig till hur det går! Men så att jag accepterar utfallet. Vilket det än är. Finns inget annat jag kan göra. Förstås nog upprörd och ledsen ändå om det går som jag befarar. Idag tänker jag nej, inte... Men hoppas innerligt att jag blir motbevisad.

Plus - men onödigt svagt

Jo, det är ett plus på testet. Men det är väldigt svagt. Onödigt svag. För nu vet jag inte om det är ett som tänker bli starkare eller ett som är påväg bort. Helt klart är att nåt hänt, för alla symtomen har ju nåt med detdär plusset att göra då, men vi får bara hoppas att det fortfarande håller på och händer, att hen fortfarande hänger kvar där, och tänker göra plusset starkare.

Enerverande med sånahär osäkra svar. Ett helt minus är en enorm besvikelse, men då vet man det. (Men menar inte att jag ville ha det svaret.) Ett starkt plus är härligt, även om det (som jag vet från senast) inte heller är nån garanti. Dethär är limbo. Vänta och se. Kan bli starkare, kan försvinna. För två år sen var det ett försvinnande plus. Fast, då hade jag inte några symtom heller. Nu har jag, och det ger ju lite hopp. Vänta och se nu då bara. Nytt test om ett par dagar eller så typ.

Men har nog på nåt sätt en känsla av att plusset hade varit starkare om jag testat tidigare, och att det nu tyvärr är påväg att försvinna. Symtomen säger inte riktigt så, boobsens små påståenden verkar starkare. Fast illamåendet är kanske lite mindre än förra veckan. Så det är svårt att säga. Hoppeligen är det bara oron och rädslan som får mej att känna så... Bara vänta och se.

På kliniken var dom mer optimistiska än jag iaf, så det kändes ju helt bra. Och har nu inbokad en tid till tidiga ultrat torsdag 23.2. Hoppas jag kommer ända dit, och hoppas hjärtslagen denna gång syns isf.

Hur ska man kunna tro...?

En intressant blandning av att leva som normalt och stora delar av dagarna inte alls tänka på saken, och nog ändå konstant mellan varven ha det i bakhuvet. Att nånting kanske kan hända...? Att ett embryo sattes in, och kanske...? Den ofattbara realiteten påminner om sej själv stup i kvarten. Men hur ska man kunna tro!? Trots illamåendet, som kvarstår, speciellt på morgnarna. Och trots att faktiskt nog också boobsen nu lite smått säger att nåt känns... Men, det kan ju också vara annalkande mens, för nu efter avbrutna graviditeten har de lite ömmat innan mensen nog. Inte riktigt såhär ändå. Och vågar oberoende inte tro att det kan ha lyckats. Hur sku man kunna det?? En hel dag kvar imorgon, och sen testdags på tisdag morgon. Fundera lite om jag sku ha testa ren nu idag, för att inte behöva ta besvikelse och sånt sen på tisdag innan jobb och andra uppgifter, men valde ändå att låta bli. Vill inte veta om inte... Vill inte se ett negativt svar. Och räknar trots allt med att det är det som dyker upp. Men hoppas... Hur ska man kunna tro...? Ännu efter alla bakslag. För svårt.

Piinapäivät; jo, nä, kanske

One week down. Idag "PP6" - sjätte piinapäivä. (Höll inte koll på det denhär gången, utan fick räkna ut det.) Fyra dagar kvar innan det är dags för test... Vill redan nu inte testa. Men måst ju sen. Jag tror att det inte lyckats. Men jag hoppas det har!! Mår i det stora hela som vanligt. Lite konstiga knip nog i nå skede, så nåt försökte åtminstone ske. Och jag har mått pyton i stunder dom senaste dagarna, speciellt om jag druckit kaffe... (Insåg kopplingen till kaffet helt först när mamma påpeka om det.) Kasta nästan upp faktiskt efter några munnar kaffe igår morse. Men vågar inte tro eller påstå att det betyder nåt... Innerligen hoppas jag att det är ett gott tecken, men vågar inte lita på det... Har väntat på att boobsen ska börja påstå nåt, som dom gjorde då när det hade lyckats, men dom är nu helt tysta, lugna och som vanligt tyvärr. Tar det hela med ro för det mesta, men visst dyker oron upp emellan. Om inte nu heller... Hur känns det sen? Vad blir det sen? Snälla, nog kan det väl nu...!? Inget "det blir som det blir" i känslan, även om jag är lugn. Ett positivt svar, ett negativt. Världsvida ifrån varandra i vad de innebär för resten av ett liv. Lite skrämmande nog.