Ett barn är fött åt oss...

It's beginning to look a lot like Christmas. Ja, det har det ju gjort ren ett bra tag, eftersom julen har en tendens att tränga sej på tidigare och tidigare. I och med att december starta börja nedräkningen på allvar. Och det innebär, bland allt annat, en massa julsånger överallt. Hela budskapet är att ett barn är fött (även om det syns mer eller mindre), och framför allt i sångerna kan det budskapet vara starkt. Och det känns jobbigt ännu i år, även om jag lite tycker att det borde ha slutat göra det ren. Sånger är starkt kopplade till känslor många gånger, och många av julsångerna är vackra och gripande... Och de ger mej fortfarande tårar i ögona. Kommer kanske alltid att göra det, när man en gång börjat reagera. For unto us a child is born, ett barn är fött på denna dag, fridfullt i drömmar ... slumrar litet gossebarn osv osv. De skär nog lite i hjärtat, bilderna som sångerna väcker. De väcker vemod. Mitt i all glädjen, allt det lugna och vackra med julen - som för mej på riktigt får vara en fin samvaro med familjen, så är också sorgen och saknaden starkt närvarande. I de egna glimtarna av sorg sänder jag också en tanke till de vänner och bekanta för vilka julen framför allt är en saknad och tomhet. För det som för många får vara skönt och vackert kan för andra vara det som mest av allt väcker den egna sorgen. Julen har ofta en baksida som inte är direkt fin och mysig... För mej själv är julen ändå vacker, och det är jag glad över. Att den nu sen också väcker saknaden och sorgen, det får jag nog leva med. Temat kryper så nära inpå...