Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

torsdag 13 juli 2017

Varför krånglar vi till det??

Fick idag föra ett fint och öppet samtal med en barndomsvän kring stora och tunga frågor i livet. Kring såntdär som vi, åtminstone här i landet, har svårt att tala om. Saker vi uppfattar som för knepiga, för svåra, för privata eller t.o.m tabu. Och jag har såå svårt att förstå den uppfattningen. För det är ju ändå saker vi alla ställs inför, eller har i vår absoluta närhet.

Relationer och kommunikation, och hur man kan handskas med dem. Mående och ork och tunga perioder. Barnlöshet. Och jag blir alltid själv så glad åt sådana öppna samtal. De ger mej så mycket. Närhet, förståelse, stöd, erkänsla. Också en känsla av att inte vara ensam med tunga saker. Och att de, när man får dela, iallafall för stunden inte är riktigt lika tunga.

Dessutom är de ju inte alls så ovanliga, konstiga, privata, annorlunda som man lätt tänker när de sopas under mattan och stängs in i garderoberna. Alla bär vi på tunga sidor i våra liv. Vardagliga jobbiga saker, som drabbar var och en i olika grad och på olika sätt. Varför krånglar vi då till det så och kallar det tabu, signalerar att folk borde vara lite tysta om det, tycker det är skamligt eller för privat, eller vad vi nu sen än kollektivt tycker...??

Jag hade iallafall inte fått en bråkdel av allt det välbehövliga stödet, den fina gemenskapen, den bärande förståelsen och den omplåstrande empatin ifall jag inte hade berättat om det jag går igenom. Varför signalerar då vårt samhälle så ofta att det är bäst att vara tyst? Jag har fortfarande svårt att förstå det. Min vän var av samma åsikt. Och just då kan sådana härliga, nära och inkännande samtal uppstå. Och det gillar jag! Verkligen, innerligt.

Bara genom att tala om våra tunga frågor kan vi hitta andra som kan relatera, och lite öka förståelsen hos dem som inte kan det. Öppenhet har, som ni vet, varit väldigt viktigt för mej i denhär barnlöshetsprocessen. Och samma öppenhet sku vara viktig också i andra frågor som har sin tabu-stämpel kvar. Blev igen påmind om det i samtalet med barndomsvännen.

Dessutom var hon en person som verkade verkligen förstå och respektera mitt läge just nu och de beslut som finns gällande barnfrågan, och det kändes också såå väldigt, väldigt bra. Att ta ett beslut att inte fortsätta försöka få barn får ändå ofta folk att höja på ögonbrynen, eller opponera sig. Det är svårt för många att godta. Även om det är mitt beslut att ta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar