Gravidmage på nära håll...

Det gör ännu lite ont när gravidmagar finns för nära. För "in my face". En vän till min syster var här för ett tag sen, med gravidmage. Fick som tur är veta att hon vänta innan hon kom. (I en bisats, för min syster trodde hon hade sagt.) Och mestadels gick det bra. Tjejen var rätt lugn med det hela, och inte helt sådär på slutrakan. Men alltid emellanåt behövde ställningen justeras, eller så sökte sej en hand ner och lades beskyddande på magen. Framför allt den senare gesten sände ett styng av sorg genom mej. Vemod, saknad och ledsamhet. Jag kunde också vara gravid just nu... Glömmer oftast bort det helt och hållet. Eller, tänker inte alls på det. Men en hand som ömt smeker en gravidmage på andra sidan kaffebordet är en känslosam och stark påminnelse om vad jag inte fick. Andades in några gånger, och var förvånansvärt okej iallafall, men visst känns det. Visst finns saknaden och tomrummet där då, ack så tydligt.

Hon fick veta om min sits först sen senare, min syster berätta tydligen sen. Och blev orolig över att hon hade gjort eller sagt något som kändes jobbigt. Bad min syster hälsa att det är ok. Vad mer kan man göra. Inte ska hon ju behöva ha dåligt samvete över att hon är gravid. Själv fundera jag över om jag var otrevlig som inte kommentera, gratulera eller deltog nåt i diskussionerna om hennes graviditet, och hoppades att hon inte blev förnärmad. Men hon förstår säkert nu då varför. Knepigt nog ibland detdär, då graviditeten för den gravida är det viktigaste i hela livet just nu, medan den för en del andra är en ack så tung påminnelse om det man så innerligt hade hoppats få uppnå. Kan bli lite svårt att veta hur man ska tackla det. Men jag tror det hade varit bra om hon hade vetat före. Fast vad vet jag, kanske hon då hade varit alltför orolig över att göra nånting fel eller säga nånting dumt. Knepigt... Jag tror ju ändå själv på öppenhet.

Efter de par dagar vi var i samma faggor så vakna jag igen till en sen kväll med en lätt panik över allt vad jag nu vänder ryggen. Med en känsla av att jag gör fel som avslutar vårdkapitlet. Med ett herregud, mänska, vad gör du riktigt!? Egentligen på nåt sätt helt fruktansvärt och ofattbart, och jag kan fortfarande också ibland inte alls fatta vad jag gör. Panikstunder av total oförståelse... Mera sällan, men också de finns ännu. (Kanske alltid, tills åldern faktiskt sätter stopp.) Och då sku jag vilja ringa och säga att vi kör igen iallafall. Eftersom de sgs alltid kommer sent på kvällen är den möjligheten obefintlig. Och med en natts sömn på vet jag fortfarande hur jag verkligen känner i saken, och måst fortfarande bara följa det som känns rätt för mej. Även om jag fortfarande är smått förvånad emellan. Men, som jag tidigare skrivit, så kan jag inget annat än godta det mitt inre säger, och gå enligt det beslut som finns. Trots vemodet.

Ofrivilligt barnlös är jag ändå. Och det känns mellan varven, ordentligt.