Lottovinst, mor eller barn?

Jag hörde idag av mej till en bekant som har (haft) det tungt ett tag. Pga helt andra saker än mina, men ändå är det nog på nåt sätt så att man känner igen sej i det att någon annan kämpar, på många sätt. Och i hennes svar fick jag också en "kram från en medkämpe".

Och så skrev hon nånting som gick rakt in i hjärtat, och väckte både värme och sorg;

"Jag vet ju att du har din egen kamp att jobba med och tänker ofta på dig när jag läser om eller träffar andra som vill ha barn. Tänker också på vilken lottovinst det skulle vara för det barn som får dig till mamma. Ibland förstår vi bara inte allt..." 

Kändes på nåt sätt så härligt, och jag blev innerligt glad åt att hennes uppfattning är att jag skulle vara en bra mamma. Känns fint, trots att... Och samtidigt väckte det nog en gnutta av sorgen också. Över att jag trots önskan och eventuell god "förmåga" inte får uppleva det.

Fundera sen på vem som egentligen drar den största vinstlotten där, ifall att om ändå... För själv upplever jag nog det som att jag är den överlägset största vinnaren. Om jag efter alla processer och sorger trots allt ges lyckan att få barn är det nog jag som är lottovinnaren.

Kan hålla med min vän om att ibland förstår vi bara inte allt. Definitivt. Vissa saker är nog på nåt sätt så alldeles ofattbara. Världen kan kännas så konstig ibland, och det finns såna mängder av saker som går till på sätt som bara känns så totalt fel, bakvänt, ofattbart...

Sen finns det som tur är också så mycket gott. Och din fina kommentar värmde, verkligen!