Humöret helt i botten idag

En såndär dag idag att... Suck.

Egentligen inget fel alls liksom. Och ändå allt.

Och jag vet inte ens riktigt vad jag ska säga. Är bara så nere just nu. Hängig och trött, men framför allt sååå ledsen, sorgsen, vemodig, tom, urgröpt. Nere. Humöret i botten. Ur led...

Det är länge sen jag haft en såhär tung dag, känns det som. För det mesta går det ju bra. För det mesta mår jag bra. Och saker är liksom nog helt okej, trots alla tunga processerna i backspegeln. Jag har varit förvånad över att det känns så ok. Men kanske ändå tagit det för mycket för givet... Vet ju att tunga stunder och dagar kommer mellan varven, men de känns nog ändå så jobbiga när de gör det. Och fast jag vet så är de ändå lite överraskande varje gång. Och känns på nåt sätt såå fruktansvärt onödiga. Måst man ta det nu igen, liksom.

Utan att nu vilja skylla på nån annan så har det varit lite väl många påminnelser om vad jag inte själv får uppleva idag... En baby med i ett sammanhang där jag måste vara i en timme. Och information om en födsel. Och en artikel. Och en podcast. Och många babybilder på Facebook. Och paralleller till barnlösheten i boken jag läser. Och sånt. Massor just idag.

Och på nåt sätt tog det hårt just nu. Det grävde lite till och lite till, tills allt var för mycket på ytan. Eller jag var för långt ner. Eller båda. För så bra mår jag förstås inte att jag är immun.

Och hur mycket jag än är glad för andra, eller vet att allt detta finns runtom mej och jag helt enkelt behöver kunna hantera det och leva med det, så är det ändå tungt ibland. Ibland tar och tär det mera. Det betyder inte att jag är upprörd över andras lycka, men det betyder att jag är ledsen över att inte få dela den och uppleva den själv. Och ibland tar sorgen över då.

Idag var en sån dag när den gjorde det. Har hela dagen känt mej lite fundersam, men från förmiddagen rent ledsen. Gjort annat förstås, funderat på annat, haft annat i tankarna - men från och till har tårarna stigit upp i ögonen och sorgen gjort sej påmind. Hej du, jag finns här och du behöver ta en titt på dethär nu. Vill inte, svara jag. Orkar inte. Men, det hjälps ju inte det. När sorgen dyker upp är det bara att ta sig tid att plocka fram den. Ge den rum och tid. Titta på den. Låta den få finnas. Tröttsamt ibland. Men ändå är det väl bara det som gäller.

Idag saknar jag den som kunde ha funnits. Det som kunde ha varit. Jag är ledsen över att vården inte gav mej det barn jag hade hoppats få välkomna. Att svaret blev inte mamma.

Och jag undrar, mer än hittills, om mitt beslut alls är rätt.

Men ändå... Nej... Jag orkar inte!! Inte ens fundera.