Varför mina gener...!?

Anna Pihlajaniemi skriver i boken Ei kenenkään äiti om äggdonation och genetik.

"En ole koskaan kokenut, että juuri minun geenien pitäisi jatkaa elämäänsä. Miksi ihmeessä pitäisi? ... Pidän itsestäni ja tästä elämästä. Olen empaattinen ja avarakatseinen, osaan rakastaa, osaan ystävystyä. Uskallan nauraa ja välittää, olla voimakas ja heikko. Opinko nämä asiat vanhemmiltani, en tiedä, osan ehkä ainakin. Geeniperintönä en niitä saanut."

I översättning ungefär "Jag har aldrig känt att just mina gener måst fortsätta sitt liv. Varför sku de? Jag trivs med mig själv och dethär livet. Jag är empatisk och öppensinnad, jag kan älska och få vänner. Jag vågar skratta och bry mig om, vara stark och vara svag. Lärde jag mig dehär sakerna av mina föräldrar, det vet jag inte, en del kanske åtminstone. Som genetiskt arv fick jag dem inte."

Och kan tycka om den kommentaren på nåt sätt. Framför allt det att mycket av det man är och hur man är har med helt annat än genetik att göra. Mycket är inlärt, i sociala samspelet i familj och släkt, med vänner och näromgivning... Empati och förmåga att älska och knyta vänskapsband, våga vara stark men också visa sig svag, våga vara den man är - allt detta är stora och jätteviktiga saker, som snarare än gener nog är beroende av bemötande och uppväxt i den sociala familjen. Mitt barn har sin genetik, visst, och i nån mån påverkar den garanterat - men i än större mån påverkar den omgivning och uppfostran jag ger hen sen. Jag hoppas alla de fina egenskaper Anna räkna upp ens på nåt sätt får finnas med i mitt barns inre verktygsback. Ska åtminstone försöka mitt bästa för att ge hen det.