Boken Operation barn

En av böckerna jag låna från biblioteket var boken Operation barn - Om kampen för att bli förälder, av Marie Granmar. Marie började sitt "barnprojekt" som singel, men fick i slutändan en partner med. Barnet blev efter en lång väg till med donerade celler, både ägg och spermier. Här några citat och tankar ur och utgående från den boken.

"Forskning visar att det är bäst att köra med öppna kort kring hur barn blivit till." Jep. Det har jag läst och hört flera gånger. Att själva okonventionella tillblivelsen i sej inte är någon större sak, bara den är en självklar sak för barnet från början. Om hen vet om och är på det klara med det så blir det inget stort problem. Jobbigt blir det snarare om det förtigs, speciellt om det sen kommer upp senare. Så öppna kort är en självklarhet för mej. Med barnet, och med näromgivningen.

"Vad skulle det egentligen innebära att bli förälder till ett barn som kanske inte alls liknade mej? Skulle jag känna lika mycket för honom eller henne? Hur skulle det gå om vi inte hittade någon gemensam nämnare, om vi blev för olika?" Dethär var frågor jag nog också fundera en del på ifjol våras. Eller, egentligen inte så direkt... Ett barn som kommer till med donerade celler är lika mycket mitt barn, och säkert lika älskat. Men det kommer säkert upp aspekter som är olika mej. Som jag kan lägga märke till. Som jag kan fundera på. Och med tiden också barnet. Men jag tror sist och slutligen ändå att det i första hand inte är nåt jag eller hen tänker på som donatorursprung, utan mer som den unika individ som just det barnet är. "Barnet skulle bli sin egen individ och behövde inte bli jämförd med någon."

"Ett argument som vägde tungt i min inre etiska debatt var att jag vid en äggdonation trots allt skulle vara den mor som burit barnet i magen i nio månader. Alltså på sätt och vis en biologisk förälder. Jag skulle sedan också bli den sociala föräldern." Och dethär väger nog tungt också för mej. Att jag får bära barnet själv. Med all den påverkan på barnet som det innebär. Att från allra första stund vara barnets mamma. Först embryots och fostrets, sen barnets när hen fötts. Biologisk förälder, och sen social. Så jag räknar med att jag ändå är den som har den allra största påverkan på barnet. Överlägset. "Ju mer jag funderade och grubblade desto mindre viktigt kändes också det genetiska arvet. Barnet som jag burit i min mage skulle ändå bli en del av min släkt. Mina föräldrar skulle bli hens morföräldrar, och hen skulle präglas av familjens sociala aktiviteter precis på samma sätt som ett barn med våra gener." Och jag tror inte att det barn som blir till med donerade celler i någon mån alls är mindre del av familjen eller släkten. Och på det sättet ytterst präglat av allt det. "Visst skulle undran över det genetiska arvet säkert kunna bli grogrund för frågor och fantasier, men det behövde ju inte bli enbart negativt." Nej, knappast enbart negativt, speciellt ifall saken är klar från början. Klart är att frågor och funderingar kommer att dyka upp, och klart är att jag och andra i omgivningen ju måst vara beredda att svara och fundera med barnet. Men det är knappast ens övervägande nåt negativt. Jag tror snarare att det kan vara en fin möjlighet till utveckling och självkännedom.

Om jag bara gav barnet maximalt med kärlek och såg till att det fick mycket trygghet och god självkänsla så skulle allt gå vägen. ... Kanske var det verkligen som så många i min omgivning sa: donationsbarnen är efterlängtade, blir älskade och väl omhändertagna och därför också mår bra? Säkert är det en stor sak. Det tror jag. Att barnet är såå innerligt efterlängtat. Att jag valt att ge det rum. Att jag verkligen, verkligen velat ge det ett tryggt hem och min kärlek. Det tror jag ger en fin grund. Det hoppas jag... Men det är ju det viktiga. Trygghet och kärlek. Och det tror jag mej kunna ge.

Men, hen ska ju bli till nu först förstås...