Tankar och känslor nu

Okej, det är bara fem dagar sen insättning, så borde väl inte ens spekulera. Men...

"Kaksi viikkoa alkioiden siirtämisen jälkeen oli aina epätodellista aikaa. Mielessä oli aina yhtä aikaa suurta pelkoa epäonnistumisesta, valtavaa toivoa raskaudesta, unelmointia lapsesta ja uskoa, että vihdoin olisi meidän vuoromme onnistua."

Ovanstående är ett citat av Tiina Nikka ur boken Ei kenenkään äiti. I översättning (min) ungefär "Två veckor efter insättning av embryon var alltid en overklig tid. I tankarna fanns det alltid samtidigt en stor rädsla för misslyckande, enormt hopp om graviditet, drömmar om barnet, och tro på att det nu äntligen sku vara vår tur att lyckas."

Och det är så sant. Även om jag är förvånansvärt lugn denhär gången så finns pendeln där. Hoppet men också rädslan. Möjligheten men också risken. Om vartannat. Ena stunden kan det ha gått, andra är jag rädd att det nog inte har gjort det. Oro och tvivel kontra hopp och drömmar. Sku ju verkligen nog äntligen vara min tur att lyckas!!

Jag har haft en känsla av att det kan gå nu. Kanske därför det förvånansvärda lugnet. I fredags och i lördags dök små, små tecken på annalkande mens upp, så då gav jag upp hoppet direkt. Var verkligen orolig ett tag. Säker på att det inte gått. Sen inget, så då öka hoppet igen. Men går lite på nålar nog... Bara att vänta och se, och hoppas.

Känner mej konstig och annorlunda. Trött, magknip, lite illamående emellan. Men sen är det ju det att jag inte kan veta vad det är. Eller om det ens är...? Kanske är bara mitt huvud. Det gör konstigare saker än så med en, en sånhär process. Så jag litar inte på något, men försöker tänka positivt. Det känns just nu rätt bra faktiskt, iallafall. Hoppas...

En dag i taget, vänta och se, hoppas. Det är allt jag kan. En vecka till. Till lördag.