Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

tisdag 28 juli 2020

Från tom till full - av annat


Fortsättning på föregående - tanken om ett barnlöst liv som en vas fullt med annat... Glad åt att inse att den egna känslan har svängt så under de senaste åren - för det är inte länge sen jag såg mej själv som ett dött träd bland alla andra som grönska. Kände och såg bara tomheten, ofruktbarheten, det som saknades. Och inser att den känslan nog säkert också kommer att finnas där stundvis ännu... Men är innerligt tacksam över att också känslorna av rikedom, mening, värde och mångfald nu finns där. Att paletten av känslor är bredare.


Jag inser att mångfalden av känslor, upplevelser och innehåll är nåt som kännetecknar alla liv, mer eller mindre. I viss mån är våra möjligheter olika, våra utgångslägen skilda - men ofta dyker samma funderingar kring mening, innehåll och värde upp - ur olika synvinklar och med olika ingredienser. Samma bild med tom vas eller dött träd kan säkert användas också i andra livssituationer, för att visa på andra livsaspekter - och vackert så. Jag tror det är bra om vi kan försöka relatera till varandras liv och varandras synvinklar - förstå att vi alla har tunga aspekter, tomrum, obekvämheter osv i våra vaser, våra liv. Men samtidigt kan var och en bara tala ur sin egen erfarenhet - så den jag visar på i den här bloggen är min. Min upplevelse av barnlöshet, min väg mot att se den mer som en del av min livsvas, inte som det som fyller hela livet. Om du är annanstans på vägen - du har full rätt till de känslor du bär på just nu - t.ex. att vasen (livet) bara är tom, och inte kan fyllas av annat än blommor (barn). Om det är andra saker du kämpar med - hoppas att du känner att trots att jag här relaterar bara till barnlöshet - för att det är min verklighet - så vet och förstår jag att också andra liv innehåller stenar, tomrum och livsfrågor. Alla liv har sina bördor, på olika sätt. Det här är min. Och det att jag lyfter upp de frågor som är mina tar inte bort din rätt till dina frågor, dina bördor. Lika lite som det att alla har frågor och bördor tar bort min rätt att reflektera kring och bearbeta mina - ens såhär ”offentligt” på blogg och sociala medier.

Orsak till att barnlöshet, och kanske speciellt bestående/permanent barnlöshet, är teman som ännu behöver lyftas upp - teman jag fortfarande ”tjatar på om” - är bl.a. att barn ofta ännu tas som något självklart, att barnlöshet som sorg sällan förstås eller erkänns bland våra nära och i samhället, att slutpunkten fortsätta utan barn trots massa försök väldigt sällan existerar i folks förståelsevärld, att vi allt som oftast behöver förklara vår status, förklara varför vi inte prövat xyz (eller att vi faktiskt gjort det men inte heller det lyckades), eller försvara vår rätt till att lämna försöken där för att kunna leva vidare. Det är så mycket i barnlöshet som tema som ännu inte syns, finns och förstås - och jag för min del upplever ju att förståelse och öppenhet ger så otroligt mycket - hjälper både oss och andra - så jag har nog tänkt fortsätta dela med mej av min verklighet, skriva ner mina tankar. Om så bara för att klargöra dem för mej själv. Bloggen är ju för all del nog mest min ”externa dagbok”.

Kanske kommer bloggen med tiden att bli allt mindre aktiv - eftersom mitt liv kanske i allt mindre grad kommer att kretsa kring barnlöshet. Jag kommer alltid att vara barnlös, och det är en fråga som kommer att finnas med - stundvis som möjliggörare och en fördel, stundvis som sorg - men framför allt är jag mycket annat. Allt mindre tänker jag (hoppas jag) att jag kommer att identifiera mej med och existera mest utgående från den här frågan - allt mer utgående från sådant jag är, har och kan. Och det känns bra. Sen kommer ju sorgen också att finnas där, och dyka upp - t.ex. (tänker jag) då tiden verkligen fysiskt tar slut, då tiden för barnbarn hade varit möjlig om..., eller i relation till barn, gravidmagar etc runtom mej... Det finns alltid ett stråk av vemod i det - det jag inte får uppleva. Alltså - frågan försvinner inte, sorgen försvinner inte, men de får förhoppningsvis vara allt mer ”bara” del av den helhet som är jag, det som är mitt liv. Jag är inte en tom vas, jag är en vas fylld med annat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar