För mej är livet efter många år av längtan och försök nu annat, som också är rätt bra. Ibland (ibland!) kan det t.o.m. kännas lättare såhär. Men helt försvinner inte längtan, och tomrummet syns och känns mellan varven.
Alldeles helhjärtat kan jag kanske aldrig säga att också ett liv som barnlös är ok. Kanske jag inte heller behöver. Det är ju ändå ett tomrum som påverkar livslångt och kommer emot i så oändligt många olika sammanhang.
Det tomrummet syns väldigt tydligt i de bilder som togs för Simpukkas kampanj under veckan. En där olika familjer som berörs/berörts av barnlöshet lyfts upp, för att visa att barnlöshet berör många olika konstellationer.
Jag undra när bilderna av mej sku tas hur man fotar en singelfamilj där barnet inte fick komma. Som svar fick jag att med nåt som symboliserar barnet, eller nåt som varit viktigt för en själv under processens gång.
Med kom då kaninen som köptes för barnet i samband med allra första vårdtiden. Som sen aldrig fick välkomna sin ägare. Och en vit gerbera, för den gång jag stod på bron och kasta ner en i ån, för att symboliskt släppa missfallet.
Det var inte alldeles enkelt att ta de bilderna. Inte heller alldeles enkelt att se på dem. Att sätta sej in i det tomrum jag ändå ofta bär på på dethär sättet, det var känslomässigt ganska tungt. Blir så tydligt på nåt sätt. Men är ju sant...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar