Politik kring barnlöshet...

Lite långa tänder och ovilja inför detta inlägg, men kände det behövs ändå...

Många inlägg kring olika aspekter på barnlöshet de senaste dagarna, som på olika sätt visar på de oförstående synvinklar som finns i samhället. Ska försöka lite kommentera...

Det första inlägget, Barnlösheten är inte mitt eget fel (Hbl), tar upp skuldbeläggningen och omgivningens åsikter kring orsakerna till barnlöshet. Att det ofta uppfattas som en följd av något man gjort eller inte gjort, eller åtminstone att man väntat för länge... Eget fel, på sätt eller annat. Skribenten plockar upp både de egna känslorna av skuld och dem som sätts på en utifrån. Och jag tänker att om vi nån gång ska komma bort från de egna skuldkänslorna som många kvinnor går med så måst vi som samhälle definitivt sluta lägga dem på barnlösa! Som det här med ”vänta för länge och bli utan”.

Följande som dök upp, också från Hbl, var impulsen Barn och barnbarn som rättighet. Den är säkert skriven ur ett personligt perspektiv, men det kändes ändå rätt otrevligt att läsa de åsikter skribenten har... Kanske bara min tolkning... Jag blir lite upprörd över diskussionen kring barn som en grundläggande rättighet, om att vi numera, oberoende av civilstånd och läggning, ”tar för givet” att vi ska få hjälp. Och det är en knepig fråga. Men samtidigt undrar jag att varför sku vi inte få hjälp? Det finns ju vård att få - varför sku vi förvägras den? Tror ingen direkt tar för givet eller som självklart, men vården är ju utvecklad av en orsak... Det verkar som att skribenten inte anser det ska finnas rätt till vård. Åtminstone inte som singel, hbtqi eller om det är barn nummer 2 (eller mera)... Kommer sedan till frågan huruvida man har rätt att efterfråga barnbarn, och tolkar mellan raderna att man borde ha rätt att göra det. Som ofrivilligt barnlös sku jag hata den pressen från föräldragenerationen - så är definitivt inte av åsikten att det borde vara okej att fråga, kommentera eller insinuera. Tror inte heller att hemskt många frivilligt barnlösa (eller såna som inte ännu vet) sku tycka att det är okej att få press på sej. Jag förstår längtan - och den har också föräldragenerationen rätt till - men det betyder ju inte att de har rätt att föra vidare den på sina barn. Undrar nog också definitivt över meningen ”behöver inte vara mindre svårt” för de äldre som inte fick barn. Insinuerar att det är jobbigare för dem som fick barn som sen inte ger dem barnbarn, jämfört med dem som aldrig fått nåndera... Hm? Ur min synvinkel ser nog tomheten definitivt större ut i det senare fallet, med ingendera.

Det sista inlägget är från Talouselämä, Moni lykkää lapsen saamista - och igen är vi i att eget fel när det sedan inte går. Att försöka få barn sent gör att man kanske har svårare att få barn, och det är iofs nåt folk borde veta mer om kanske, men samtidigt kan man ju inte försöka tidigare om man inte vet tidigare huruvida man vill eller inte. Det är en stor sak att bli förälder, och är man inte klar för det så är det knappast bara sådär att tycka att gör det tidigare. Vill man inte ska man inte heller pressas till det. Och alla vi som inte kunde (fine, jag var också över 30 så tydligen för sent då...) vi sku önska en större satsning på att göra det möjligt för oss att försöka få barn, istället för skuldbeläggning. Detta inlägg poängterar sen, förutom att vi väntar för länge, också att vi som inte har barn inte bidrar till samhälls-ekonomin tillräckligt. Oanvändbara, med andra ord. Och om min arbetsplats sku börja poängtera åt mej att det är en bra sak att få barn sku jag nog slå någon på käften. Synnytystalkoot är tydligen en helt bra term, enligt Anna Rotkirch som intervjuats. Antagligen behöver jag inte ens säga att jag inte håller med...

Och sku säkert finnas mycket mer man kunde säga om dehär. Orkar inte, så får räcka. Barnfrågor är, som ofta konstaterats, inga lätta frågor. Inte heller ur politik- och samhälls-synvinkel. Men samtidigt så är krisen ändå störst för den enskilda ofrivilligt barnlösa, så det känns ordentligt otrevligt att det sedan är vi som också ska stå där med omgivningens skuldbeläggning, förväntningar och åsikter. Mej gör det iaf rätt matt.