Barnlöshet i lunchbordet

Shit... Har klarat mej från civilstånds- och barnlöshetsdiskussioner på jobbet hittills... Ingen har frågat nåt om mitt privatliv sådär mer ingående än huruvida jag haft en bra helg eller så. Idag fick jag vid lunchbordet frågan om jag är singel eller nåns fru. Svara singel, fick förslag tinder och kommentera nej tack, jag är nöjd såhär. Ena i sällskapet tyckte att jamen bra så, andra konstatera att för att bilda familj så... Drog ett djupt andetag, och poängtera att man nog numera kan få barn på egen hand också, men att det ju förstås inte alltid lyckas. Och så var vi i en diskussion kring barnlöshet. Var själv lite för trött och överarbetad, så märkte att ämnet gjorde mej både gråtfärdig och skakig. Klara det bra ändå, mycket tack vare den mer förstående av kollegorna. Hon styrde rätt skickligt det hela, insåg jag efter. Måst tacka för det imorgon. Inte den allra enklaste situationen precis, trots att jag är rätt van vid att tala om barnlösheten. I den situationen kändes det åtminstone ganska så jobbigt... Vi rörde nog oss mera kring barnlöshet överlag, och hur det påverkar mänskor, men kommentera att jag har varit inom fertilitetsvård när sån kom på tal. Antar nu att en del på jobbet har registrerat min sits, eftersom den varit rätt offentlig här nyligen... Men åtminstone inte den ena av dem tydligen. Och inte en enda har vågat säga att ”jag såg/hörde...”. Så har ju inte tagit upp det själv heller då. Förrän nu. En aning... Hann prata lite mer med den mer förstående av dem på vägen tillbaka till arbetsbordet, så lite lugnare känsla efter det. Men visst var det ju en stund aningen utmanande att hitta fokus på jobbuppgifterna. Och känslan sitter nog lite i. Slås igen av hur väldigt olika det känns att prata om det, i olika situationer och stunder.