Walk down memory lane

Gick en promenad längs en rutt jag ofta gick under åren av längtan och försök. Brukar gå den ofta under vår- och sommarsäsongen, och tänkte att... Tja, det är en fin promenadväg. Och den har varit till stöd och hjälp många gånger i processerna. Men nu nog mer stjälp än hjälp. Minnena väckte tårar och vemod snarare än tröst. Och så stod jag där och grät då.

Bron på bilden (eller ja, skuggan av bron) har jag stått på många gånger, med blicken ut i fjärran. Ibland försökt hitta nytt hopp för nästa försök, ibland dränkt sorgerna över åter en besvikelse. Undrat hur saker ser ut förbi nästa krök. Och aldrig fått nåt svar. Någon enda gång har känslan varit glädje, alltför ofta sorg. Alla åren och sorgerna dyker starkt upp.

Längs vägen finns också det här trädet, som allt som oftast har väldigt lite blad. Ibland helt utan. Och jag tänker ofta att det är lite så med mej också - en stor del fattas. Inget liv, bara den tomma stammen. Det gör mej alltid väldigt ledsen att se, och känna igen. Det är en rätt obehaglig känsla att relatera till. Men den tanken finns i mej - jag är som ett halvdött träd.

Annars också rätt tunga dagar känslomässigt. Alla bilder på folks barn som fått sluta läsåret i dagis och skolor gör att vemodet väcks. Massa milstolpar som jag inte kommer att få vara med om med eget barn. Och det gör tomrummet ganska enormt för stunden. Skrev nåt om det, och fick som kommentar att man kan vara viktig som moster också. Nå, nu är jag ju för det första inte moster (eller faster) och kommer med stor sannolikhet inte att bli heller. 

Dessutom anser jag nog att det inte alls är nån kompensation, även om andra barn förstås kan vara viktiga för en på olika sätt. Det kändes som en rätt oförstående kommentar, även om den förstås var menad som stöd och tröst. Men trösta gjorde den nog inte direkt...

Pga att känslan varit rätt på ytan har jag också ”ställts inför” en massa graviditetsdrömmar ett par nätter. Väldigt starka såna. Ett bra tag sen sist jag drömde sånt... Och vaknar alltid med tomhetskänslor och hjärtat i småbitar efter en sån dröm.  Och det är rätt tungt.