Om att komma över sorg

Det här känns som ett svårt inlägg att skriva, så ber om ursäkt om det blir råddigt, eller om det känns odiplomatiskt och oförstående på nåt sätt... Försöker förstå alla, men...

Var ju tidigare i nåt inlägg inne lite på det här med terminologi inom barnlöshetsfältet, och att det nog inte alltid är nån lätt nöt att knäcka... Barnlös kontra barnlängtan, och vilket begrepp sku kunna tänkas omfatta alla som hör till Simpukka...? (Ingendera av de begreppen gör det.) Vem är barnlös? För vem finns Simpukka egentligen?

Svaret på den sista frågan är brett - det finns många olika undergrupper inom Simpukka, och ska enligt mej så få finnas... Livssituationsbarnlösa, folk som inte ännu hunnit inleda vård (eller annat), folk inom vård (eller annat) och folk som avslutat alla försök. Inom alla grupperna en brokig skara av olika människor, i olika situationer, åldrar och med olika bakgrund. Sådär som det är i livet allmänt - mångfald - och allas rätt till stöd och hjälp.

Det som jag just nu funderat en del på är den där gruppen ”folk som avslutat alla försök”. För den är en grupp som delas i två - de som fått barn, och de som fortsätter livet utan - bestående barnlösa. Lapselliset lapsettomat och ”lapsettomat lapsettomat”, eller SYKE-medlemmar - Simpukan Yksin ja Kaksin Elävät. Och mellan dessa båda grupper syns ibland, just nu igen tydligare, en viss konflikt... Synd, men också rätt förståeligt.

Den handlar bland annat om att ”gå vidare” och ”komma över”. Om vem det är som kan och ska förväntas göra det... Inom Simpukka påpekas tydligt att barnlöshet som upplevelse inte försvinner någonstans (sådär bara åtminstone) även om man får barn. Och jo, har nog en förståelse för det. Men titeln lapsellinen lapseton känns otrevlig. Både i förhållande till oss bestående barnlösa och framför allt i förhållande till barnen som dessa ”lapsellinen lapseton”-typer ändå faktiskt ju har... Har barn, men kallas barnlös...?

Anyway - det finns en förståelse från föreningens sida kring att man som tidigare barnlös inte helt kommer över barnlösheten trots att man får barn, och att det kanske finns saker man upplever lite annorlunda än andra väntande och andra föräldrar. Förståeligt jo...

Samtidigt finns det nån form av åsikt om att syke-gruppen, bestående barnlösa, ska hitta annat liv och gå vidare. Att vi på nåt sätt sku komma över det, lättare än folk som sen fick barn...? Att det inte direkt sku behövas verksamhet för oss, för vi har ju annat liv. Simpukka är ingen ”underhållningsklubb” var en kommentar... Försöken försvann, vi bearbeta, vi gick vidare, vi kom över, stöd behövs inte. Och jag kan inte riktigt se varifrån den uppfattningen kommer. På vilket sätt vi förväntas ”komma över”, men inte de med barn...?

Visst stämmer det att livet efter vården handlar om att hitta annat. Att hitta vägar och bygga nya sätt att finnas och att leva. Att fylla tomrummet som blev kvar i framtidsdrömmarna när barnet inte kom. Och det går ju. Det finns annat. Och livet kan vara bra så med... Samtidigt finns tomheten kvar och barnlösheten består. Livet ut. Den ena situationen efter den andra där barnet fortfarande inte finns. Där andra är med om sådant med sina barn, och sedan kanske barnbarn, som vi aldrig får uppleva. Och trots att livet också är bra, att livet blev annat, så känns det... Vi är utan barn, alldeles tydligt och konkret, i vardag, i famn och i framtid - och hur mycket livet än är bra ändå så finns också behovet av att bearbeta det alltid nu och då mellan varven. Att relatera till andra som känner igen de sorgerna, de tomrummen. Att få förståelse för hur det kan kännas att aldrig få uppleva det man så innerligt drömde om och hoppades på. Av andra bestående barnlösa.

Så när vi frågar oss vem Simpukka finns till för, vem som behöver stöd, när vi kan förvänta oss att nånting kan ”kommas över” osv, så vågar jag nästan påstå att Simpukka nog i första hand finns för barnlösa... Lapsettomien yhdistys. Förening för de barnlösa. Som jo förstås kan finnas till och stöda också i situationen när man går från barnlös till förälder för all del! Men som i första hand finns för att stöda i sorgen efter barnet som inte (ännu) kommit.

Simpukka ser barnlöshet som en barnlängtan som inte har fått uppfyllas (ännu). Och är det inte då ”barnlösa utan barn” som är den främsta målgruppen? De som ännu hoppas och de som blivit utan. De som kämpar förtvivlat för att kanske få kalla sej föräldrar, och de som till sin stora besvikelse tvingats ge upp den kampen och försöka finna annat innehåll och andra vägar i livet. De som tvingas se hela livet framför sej utan barnet.

Nu säger jag inte att inte också de som fått barn kan behöva och ska ha rätt till stöd. Men jag påstår att om någon kan kräva av nån annan att hen ska ”komma över” så är det inte åt det håll som det nu signaleras - att de med barn signalerar att bestående barnlösa ska komma över och gå vidare. När det kommer såna signaler förstår man att folk i syke-gruppen blir rätt upprörda. För vi är ju faktiskt de barnlösa, ”på riktigt”.

Det som jag funderar att nu sku behövas är tre saker; 1) mer fokus på syke-gruppen, på det stöd som också vi behöver trots allt det andra, och för att hitta balansen i tomrummet och friheten... 2) andra termer än vi har idag, så vi inte talar om barnlösa med barn, och 3) verksamhet som mer tydligt särskiljer, så att man inte kommer till ett evenemang för barnlösa och inser att man är den enda barnlösa där. Det känns för jävligt.

Och på nytt - jag vill inte ta bort nåns rätt till känslor, bearbetning och stöd! Men jag hoppas att vi också från andra håll har en lite större förståelse för hur bestående barnlöshet faktiskt livet ut är ett tomrum efter något man så innerligt önskade - med nya skeden och nya lager vart eftersom. Först att ge upp hoppet då försöken slutar, så kanske följande skede av slut då åldern säger sitt och det också tidsmässigt är slut, sen kommer skedet barnbarnlöshet emot, sen funderingar kring vem som tar hand om, vem man ska lämna alla saker till, vad som finns kvar när man inte finns...?? För att inte tala om alla de evinnerliga situationerna som påminner om allt det man inte får, stup i kvarten i vardagen. Bestående barnlöshet är inget ryck på axeln och livet går vidare med en massa annat kul det heller.

Till alla liv hör mer eller mindre både glädjeämnen och sorger, och väldigt få slipper undan ”sådär bara” och går vidare från svårigheter med en axelryckning. Så inte heller bestående barnlösa, även om vi tydligen lyckas rätt bra med att bygga annat livsinnehåll, om folk tror att ”nu är allt bra” och vi kan förväntas ha gått vidare och kommit över tomrummet och sorgen. Mitt liv är rätt bra, men tomrummet och sorgen finns ju nog kvar.