I serien saker som påminner och väcker sorg hamna jag häromdan i samma bord som en knappa ettåring och hans mamma. Söt sådan, ettåringen, som de flesta. Med stora ögon och förundran i blick. Småningom allt mer frimodiga leenden, alltför söta även de. Hjärtat sjönk lite varje gång, av både blickarna och leendena.
Och än mer av mammans minspel. Hur ögonen följde sonens mimik. Hur hennes ansikte spegla hans minspel. Hur kärleken lyste i hela ansiktet mellan varven. De inre tårarna trilla, utåt syntes antagligen ingenting...? Men situationen sitter kvar i tankarna... Har spelats upp i minnet flera gånger efter det. Med en stor portion vemod.
Den, och kanske annat också, gav upphov i en otroligt stark graviddröm följande natt. En sån som jag sen inte alls ville vakna ur, och som sätter spår i humöret flera dagar. Kunde nästan känna den drömmen fysiskt, och kan ännu inombords känna känslan i den. Och förstås vemodet och tomrummet den lämna efter sej.
Midsommarens plocka sju blomster och andra gamla seder väcker ingen längtan efter partner hos mej, men livsföljeslagaren jag hoppades på - barnet - har ”midsommarmagin” nog stärkt saknaden efter. Och nånstans, i allt detta, dyker också frågan om jag ändå borde orka försöka vidare upp. Svaret ännu också nej, finns ingen ork.
Ibland är jag så upprörd över det. På att jag inte klarar mer. Upprörd på mej själv, på livet, på världen. Hjärtat värker över vad jag stänger dörren om när jag måst välja så. Och ändå måst jag. Ändå väljer jag. Och inser, trots de inre protesterna, att det är det jag behöver och måst göra. Och kan nog se att livet är okej ändå. För det mesta.
Tills nästa lilla typ med gnistrande ögon. Tills nästa gravidmage, gravidnyhet, graviddröm. Tills nästa babysamtal vid kaffebordet. Tills nästa vaddetnuänär som påminner... Ibland klarar jag det utan sorg (nästan iallafall), ibland inte. Ibland försvinner den sorgen efter en liten våg, liten vindpust, och ibland dränker den mej ett tag.
Alla känslor jag läste i mammans minspel hade jag gärna fått uppleva själv. Med mitt barn.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar