Barnlös, eller barnlängtan?

I olika sammanhang har igen diskussionen kring när man är barnlös dykt upp. Och kring om barnlös är rätt ord att identifiera grupper/individer med. Borde det kanske istället vara barnlängtan? På finska alltså lapsettomuus/lapseton kontra lapsitoive - barnönskan, eller barnlängtan. Och det är inte en alldeles enkel och rättfram diskussion, ingendera begrepp känns rätt för alla. Ingendera begreppet inbegriper alla dem som t.ex. Simpukka finns till för. Och tydligen är nuvarande lapsettomien - för barnlösa - svår för många att ta till sej.

Man upplever kanske att man inte platsar innan det är säkert att man inte alls får barn, någonsin, och hoppas naturligtvis ur den synvinkeln att man inte heller kommer att platsa. Detta trots att Simpukka ju finns till för alla som på något sätt berörs av barnlöshet - i form av en längtan efter barn som inte (ännu) fått uppfyllas, eller som trots att den uppfyllts inte ännu är ”ur världen” (jo, fånigt begrepp). Bl.a. därmed diskussionen kring lapsettomien ryhmä versus lapsitoiveryhmä. Dvs kamratstödsgrupp för barnlösa eller för folk med barnlängtan. Är jag barnlös eller inte? Vem är? Det är egentligen ingen lätt fråga.

Simpukka finns också för dem som efter försök eller andra processer fått barn. Och de är ju då inte barnlösa. Så där är begreppet inte heller helt rätt. Även om de förstås har berörts av tematiken, så de känner ju den och identifierar sej med de frågorna, och delvis också med den titeln. Ändå känns den för många, både ”fd. barnlösa” och andra runtom, nog aningen missvisande och konstig i det sammanhanget. Är man barnlös om man faktiskt har barn? Inte alldeles lätt för alla att ta till sej, begreppet lapsellinen lapseton - barnlös med barn, som Simpukka använder. För även om man förstår att upplevelsen hänger kvar känns barnlös-begreppet rätt knepigt i det sammanhanget. För helt konkret är man ju inte det.

Simpukka har under åren hetat allt möjligt annat också. Bl.a. med just lapsitoive-ordet. Eller Saisimmepa lapsen ry - som signalerar den starka önskan om att få barn. Så barnönskan har varit mer i fokus än i nuvarande underrubrik (lapsettomien yhdistys) där barnlösheten lyfts upp. Stödgrupperna använder oftast nåndera, vet inte i hur stor procent. Och vad folk egentligen tänker om dem. Jag kände mej inte helt hemma och välkommen i en lapsitoive-ryhmä (där det stod att den är för folk som inte ännu fått sitt första barn - och jag sku då ren med stor sannolikhet förbli barnlös), medan andra kanske inte ännu känner sej välkomna i en lapsettomien ryhmä när de inte vet om de förblir barnlösa. Så inte alldeles enkelt nej...

Hur det ska gå att hitta ett begrepp som passar alla, som inbegriper alla, som alla känner sej hemma med - det vet jag inte. Om det ens går. Men kanske det kan handla om att fortsätta lyfta fram barnlösheten, som ju är den sorg som förenar oss alla, och sen identifiera de olika situationer som finns inom det. Hur, tja... Inte så lätt det heller.

Men det ställer nog ibland till lite funderingar, dethär. Både situationer och begrepp. I gruppen av bestående barnlösa fundera vi om vi borde specificera oss som barnlösa barnlösa (lapsettomat lapsettomat), när det på olika tillfällen för barnlösa i olika situationer ju kan komma med folk med barn (lapselliset lapsettomat), och det ibland kan kännas lite obekvämt. Rum för alla förstås, men samtidigt är inte det heller alltid helt enkelt.