Var är rimligheten och rättvisan!

Som del av ett seminarie jag deltog i häromdagen fick vi ta del av en barndomsberättelse... I korthet gick den ut på ett dåligt föräldraskap (pga sjukdom och dåliga förutsättningar) och omhändertagande... Tre syskon (trots att de inte kunde ta hand om barn nummer ett ens). Det var en väldigt stark och sorglig berättelse, och jag tror många andra också var väldigt påverkade av den. I bakhuvudet också att sånahär berättelser är vardag för många barn.

Själv kunde jag, parallellt med medkänslan för den nu vuxna kvinnan, inte hålla ifrån mej känslan av orättvisa... Hur i *** kan det få vara så att vissa får barn efter barn trots att de inte är kapabla att ta hand om dem, medan andra - trots innerlig längtan och upprepade försök - inte får bli föräldrar alls!? Var är rimligheten i det? Vet ju, som alla andra, att det tyvärr inte är så världen fungerar, men ändå... Kan inte hjälpa att det bara känns såå fel.

Sen får jag ändå vara ödmjuk nog och konstatera att förstås vet jag ju inte hurdan jag sku vara som mamma. Kanske jag inte heller sku klara av det...? Ingen av oss vet vad livet för med sej och var man hamnar, varken konkret eller mentalt. Jag kan inte räkna med att jag sku varit en bättre mamma. Så är det bara. Jag tror jag sku ha varit det, men jag kan inte veta... Ändå känns det fel att vissa får misslyckas med sina barn medan andra blir utan.

Överlag är dethär med barn som far illa ett tema som jag cirklat kring mera ett tag nu. Ur jobbsynvinkel främst, delvis i studierna. Och ibland tär det mera. Alla vuxna missar ju där ibland, så det sku jag ju förstås också ha gjort (och har säkert, i min jobbroll), men dedär kraftiga missarna som går över i vanvård, misshandel eller att inte bli sedd - det känns... Nåt av det finaste man kan ha förmån att få (barn alltså), och så trampar man på dem.

Var är rimligheten och rättvisan i det?? För barnen, främst... Och för alla dem som hade varit fina föräldrar, men inte fick förmånen och lyckan att få uppleva det. Det är inte rätt. Eller alla som fick ta emot barn bara för att tvingas se dem försvinna igen alltför tidigt. Världen är uppochner ibland... Och allt annat än rättvis och rimlig... I just don’t get it. Föralldel - är väl ingenting att förstå heller. Det bara är så. Hur fel det än må vara.