Vill du se bild på mitt barnbarn!?

Mötte en bekant på gatan för ett tag sen. Direkt efter obligatoriska ”hej” kom den ytterst ivriga frågan ”vill du se bild på mitt barnbarn!?”. Väldigt nykommet sådant, och första, så förstår frågan... I den lilla pausen som uppstod när jag drog efter andan för att få fram ett acceptabelt svar hann hon inse vad min sits är (enligt vad hon har sett på fb) och fortsatt konversationen med ett ”eller ja - oj, det är ju ett tungt ämne för dej - jag fråga innan jag tänkte!”. Och det erkännandet rädda min känsla. Jag såg ett foto sen, och visst var det vemodigt, men med omtanke om och erkänsla för min barnlöshet kändes det lättare. Intressant hur lite det behövs ibland. En enda fras, en gnutta förståelse, omtanke. Fotografiets ofattbart söta, vackra och sköra lilla typ stack nog ändå till i hjärtat.