Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 18 mars 2018

Say & don’t say kring barnlöshet

Med risk för upprepning plockar jag upp en artikel från Simpukka-tidningen som jag för nåt år sen eller två har delat på Facebook, och som för ett tag sen dök upp på ”den här dagen”. Artikeln hade rubriken Myötäelä ja kuuntele, och handla om vad som är viktigt i bemötandet av någon som berättar om sin ofrivilliga barnlöshet... Rubriken säger ju redan en hel del.

Råden låter som följande;

Var uppmärksam på din egen reaktion - det ska inte vara den barnlösas roll att trösta dej, när det är hen som är i den mycket tunga situationen. Stora starka känslor från ditt håll hjälper inte, utan låt istället den barnlösa få stå för känslorna (om hen vill/orkar).

Förhåll dej saklig i dina reaktioner - du behöver inte tycka synd om eller börja förfasa dej över situationen. Framför allt inte över konkreta saker som tunga processer eller dyra priser. Det vet nog den som befinner sej i dem utan att nån ojar och vojar sej.

Förminska inte den barnlösas känsla, eller försök undvika genom olika bortförklaringar... Hen har rätt till sin känsla och sin uppfattning. Att jämföra med någon annan eller förklara att någon annan nog har fått barn trots x, y, z - det hjälper och stöder inte, utan ger bara den barnlösa en känsla av att hens känslor och situation inte godtas och räknas.

Skuldbelägg inte den barnlösa för att det ibland kan vara tungt att direkt delta i andras barnlycka. Visst är vi också glada för andra, men vi kan behöva ta in den egna reaktionen först. Och andras lycka väcker ofta nog den egna sorgen rätt starkt (en stund).

Försök inte lösa situationen! Kom inte med råd eller kommentarer kring vad den barnlösa borde eller inte borde göra, och fråga inte om hen provat x, y eller z... Låt läkarteamet och den barnlösa stå för det som görs eller inte görs, prövas eller inte prövas. Förklara inte att hen ska låta bli att stressa/försöka så går det, för 1) det skuldbelägger bara den barnlösa och 2) du vet troligen ändå inte hela situationen och vilka alla faktorer som spelar in i att barnet inte (ännu) fått komma. Låt helt enkelt kommentarerna och råden vara.

Fråga inte rakt ut om vården, även om du vet vad som är på gång. Ställ hellre en mer omfattande fråga som ett genuint hur mår du eller hur går det, och så får den barnlösa enligt ork, mående och situation välja hur hen just den gången svarar på det.

Låt bli att uppmuntra och peppa genom att påstå att det nog ännu går, kanske nästa gång, förr eller senare... För 1) det tar bort den barnlösas rätt till sorg och förtvivlan just nu - och de behöver få finnas där, och 2) det kan ju varken du eller den barnlösa veta, eller hur...? Visst, tanken bakom är välmenande, men det känns inte bra när ens känslor åsidosätts.

Lämna inte den barnlösa utanför. Även om det ibland är knepigt, försök ge rum också för umgänget med den personen, och på ett sätt som inte trampar på de ändå väldigt tunga saker hen bär på. Dethär kräver öppenhet, lyhördhet och förståelse, från bägge håll.

Det är helt okej att du inte vet vad du ska säga och göra! Vi förväntar oss inte ens det. Så försök inte för mycket, för då blir det snarast fel, utan säg fast att du inte vet vad du ska säga, eller att det inte finns några ord - för så är det. Lyssna istället, och visa empati.

Och där kommer vi till det som plockades upp ren i början av tidningstexten - det allra, allra viktigaste - det som egentligen alla tipsen kan koncentreras till - visa medmänsklighet och kärlek, genom empati, medkänsla och att lyssna, lyssna, lyssna.

Lite samma råd finns också i ett blogginlägg skrivet av barnlöshetsterapeut Mirka Paavilainen, på Simpukkas blogg, från ungefär samma tider som tidningsartikeln;
Mitä mielenterveystyössä tulee tietää tahattomasta lapsettomuudesta?

Så vad behöver de barnlösa, frågar hon i slutet av sin text, och kommer i sammanfattning till att det de önskar är rum för sina svåra känslor. Någon som lyssnar utan att försöka lösa något, utan att ge råd, utan att förfasa sig, förminska eller bli skrämd av alla känslorna. De barnlösa önskar någon som går med, och som stöder dem, helt utgående från deras egen utgångspunkt och deras upplevelsevärld. ”Bara” det. Närvaro, förståelse, tid och rum - för det som är just då. Lyssna, tillåt, acceptera, finns där. Myötäelä - lev med, i den stunden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar