Är jag tillräckligt barnlös?

Dethär med vad som räknas eller inte räknas är ofta på tapeten. I många olika sammanhang. Vad är tillräckligt? Vad är bra? Vem är med i innecirkeln? Så även i barnlöshetssammanhang. Man kan tävla i allt, och tydligen också i vem som är mera barnlös, och vad som egentligen kan räknas. Tyvärr ofta med rätt otrevliga följder. I sej förstår jag att det uppstår kontroverser när själva frågan har så starka känslor involverade, men jag tycker ändå det är synd att vi trampar på varandra trots att vi borde vara varandras största stöd. Har skrivit om dethär tidigare, I know, men tangerar det ändå nu igen en gång.

Sådär rent konkret är ofrivillig barnlöshet ur medicinsk synvinkel ett år av försök utan att en graviditet börjat. Eller konstaterad total infertilitet förstås, då några försök egentligen är helt uteslutna. Ur mental synvinkel handlar ofrivillig barnlöshet mera om ouppfylld barnlängtan... Och då kan den dyka upp utan minsta lilla vårdförsök. Känslan. Som för en singel, som inte vill gå in för vård på egen hand. Eller för någon vars partner inte vill ha barn. Också ofrivillig barnlöshet. Och ofta ack så stark känsla även här. Livssituationsbarnlöshet. Räknas också. Men ändå inte. För att vi väger på våg och mäter med måttstock. Tillräckligt? Duger det??

Till och med jag frågar mej nu om jag duger som ofrivilligt barnlös. Är jag tillräckligt barnlös? Trots dryga tre år av försök, fjorton möjligheter, tre tidiga missfall och elva negativa besked. Med egna celler och med donerade. Är det tillräckligt? Frågan dyker upp för att jag själv har valt att avsluta vården.. Kan jag räkna mej som barnlös när jag inte har gjort totalt, absolut, uttömmande allt? Har jag velat det tillräckligt om jag klarar av att avsluta? Och kan göra det utan att totalt ramla samman? Hur kan jag påstå att jag är ofrivilligt barnlös när jag ju slutat försöka ändra på det...? Har jag alls längre rätt att använda den titeln? Är jag tillräckligt?

I slutna diskussionsgrupperna försöker man dra skarpa linjer för vem som får och inte får vara med, och det går ibland hett i kommentarsfälten när folk har olika åsikt. Och själv får jag kommentarer som att "ja, men du kan ju bara få en ny donator!!" eller "har du tänkt på adoption?". Och det vi signalerar, utan att nu väl egentligen mena så, är att det inte duger. Att något är inne, annat utanför... Och att man borde försöka ännu mera för att det ska vara tillräckligt mycket. När tar det slut sen då? Om vården inte får ett klart slut. Det riktiga svaret där är att det tar slut när individen väljer att avsluta. Men vi tolererar inte riktigt det. Inte helt.

Att diskussionsforum behöver ha nå form av målgrupper är ju klart. Men samtidigt behöver man vara rätt ödmjuk i dedär gränszonerna. På samma sätt som man också inom gruppen behöver vara ödmjuk och lyhörd för varandras olika situation. Om man inte kan relatera kan man låta bli att skriva någon kommentar. Eller skriver man nåt ur egen vinkel så borde man kunna vara väldigt konstruktiv i sitt sätt att skriva. För utan att vilja det sårar vi nu varandra, bygger upp murar, och strider om vad som räknas och vad som inte räknas. Varför klagar du, när min sits är mycket tyngre? Vem är du att säga, med bara ett år vård på nacken!?

Sen håller jag nog med om att jag gärna skulle se lite mer förståelse ibland från dem som haft en kortare väg att gå... Jag vill inte ta bort någons känsla, inte alls, men jag tänker att man ju kan välja vad man säger eller skriver åt vem. Och att man någonstans kan komma ihåg att andra också har det tungt i dehär frågorna. Att rätten att vara sorgsen absolut finns, men att vem man uttrycker det åt, och på vilket sätt, borde väljas rätt noga. Med lyhördhet. Sekundärbarnlöshet har jag t.ex. i teorin full förståelse för, men förståelsen finns inte alltid där om någon klagar åt mej om att de inte fått så stor familj som de önskat. Inte riktigt.

Så det är svårt dethär. Jag vill själv ge alla möjlighet och rum att identifiera sej som ofrivilligt barnlösa, och inte trampa på någons barnlängtan. Ändå signalerar jag säkert ibland att din sorg inte får jämföras med min. Eller reagerar på att någon är så fruktansvärt ledsen efter bara några månader av oskyddat sex som inte lett till graviditet. Så också inom mej finns tillräcklighetsfrågan där. Är detdär nu tillräckligt för att känna sådär starkt?? Också jag har tappat kontakten till hur svårt det var i de första försökens besvikelser. Också jag kan tänka att ids nu inte gnälla, när många andra... Men jag hoppas att jag aldrig uttrycker det åt nån!!

Och vad gäller huruvida min egen barnlöshet är tillräcklig eller inte så vet jag ju egentligen. Det som kanske snarare förbryllar är känslan. Det att jag inte är mer nedbruten, borttappad och sorgsen. Jag fick inte bli mamma, trots upprepade och rätt förtvivlade försök, så jag är ju definitivt ofrivilligt barnlös. Men barnlösheten definierar varken mej eller mitt liv i nån stor utsträckning, och jag kan rätt så gladeligen gå vidare med annat... Så det är väl den biten som mer får mej att fundera på frågan... Är väl så att jag i princip är ofrivilligt barnlös ja, men alla de andra bitarna av mej får så mycket mer rum att barnlösheten syns rätt lite.

Och bra så! Att vara mindre bottenlöst sorgsen över sin barnlöshet är ju inte fel.

Sen är jag ödmjukt medveten om att den känslan kan ändra.