Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 12 juli 2019

Jag, en återvändsgränd

... om hon hade haft barn ... så skulle hon veta att hennes liv inte varit helt bortkastat. Hon skulle vara en del av en kedja som fortsatte långt efter hennes död, i stället för en återvändsgränd. Någon skulle minnas henne.

... läser jag i ännu en bok där barnlöshet finns med på ett hörn. Den texten stack till rejält. För att det är en fråga som funnits i mej, och ännu säkert finns där nånstans. Att när ingenting kommer efter, finns det nån mening då?

Det är inte en alldeles enkel fråga att åsidosätta, mentalt. Visst vet jag att det finns mycket annat som kan ge mening åt mitt liv - för mej personligen, men kanske också för folk runtom mej, av att jag finns. Men sen, efteråt?

Vad finns kvar när jag inte finns? Vem minns mej? Vem för vidare sånt jag varit och sånt jag gett? Inte grejer, tänker jag då - utan mera traditioner, upplevelser, sätt att vara, göra... Inget av det finns kvar sen mer, i längden.

Inte så att jag tänker att mitt liv är bortkastat, egentligen. Men det känns på nåt sätt lite som att det har en ”kortare mening”. En mening nu, men som tar slut sen när jag inte finns. Ingenting som lever vidare. Nå, återstår att se.

För det finns ju förstås andra sätt att leva vidare än genom sina barn. Kanske det finns nåt annat av mej som på nåt sätt fortsätter finnas fast jag inte finns. Vad, tja - ingen aning... Men kanske nånting ändå. Who knows.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar