Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

måndag 15 juli 2019

Den stora sorgens famn

Denna gång några funderingar utgående från tre sommarprat...

För det första - lyssna på Stina Wollters prat i svenska P1 Sommar och vinter, om du orkar! Det är ett tungt prat, men så innerligt fint. Tårarna trilla, då hon berätta om samtalen med Maja 8 år, som snart sku dö i cancer. Hur dom träna, förberedde, inför det. Tungt, och ofattbart, men ibland hör ju tyvärr också sådant till livet. Fast man verkligen inte vill.

I sommarpratet av en ung arbetsnarkoman, med mängder timmar och utbrändhet bakom, reagera den barnlösa jag på att hon konstatera att sedan när barnen kom rädda de henne från utbrändhet, för då var hon inte längre ”bara” arbetstagaren, utan också mamma. Att de då definiera henne, gav henne en bredare identitet... Och tja, kan egentligen inte opponera sej direkt, men det kändes ändå lite som en smäll på käften. Delvis för att jag också tänker så mellan varven. Att jag nu egentligen inte är annat än arbetstagaren, inte är någon utan jobbet och studierna. Inte har nåt innehåll och nån mening utanför. Stämmer ju nog inte, åtminstone inte helt, men visst sku jag kunna sitta och jobba hela kvällarna, i värsta fall. Gör det också nån gång. Och undrar nu och då vad jag egentligen har och är, annars.

Och sen var det Maarit Feldt-Rantas sommarprat. Där hon berättar om cancern som nu kommer att ta hennes liv. Också väldigt starkt, tungt och känslosamt... Men fint. Ofattbar situation att finnas i, tvingas ta in. Men gladdes med henne över hur hon kan njuta av att hinna ta farväl av barnen och andra, hinner plocka ihop en minneslåda tillsammans med barnbarnet. Och samtidigt tog det ont - för det är ju en av de saker som känns tung som barnlös - att inte ha någon som minns en sen. Inga barn och barnbarn som talar om en, plockar fram sakerna som finns kvar efter en, dansar i ens klänningar, ser på foton av tillfällen då man ännu fanns, tänker på den man varit... Ingen som lever kvar efter.

Maarit spela Ted Gärdestads I den stora sorgens famn. Har hört den förr, förstås, men denna gång satt den sej djupt... Texten och musiken. Den är både trösterik och sorglig på en gång. Framför allt raden ”Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat, efter dej.” ringer nu i huvudet med jämna mellanrum. För så kändes det, under alla åren av längtan och försök. Jag ropa allt jag orka efter barnet, inombords. Gång på gång på gång. Men ingen kom.


I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra
I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra
I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra
I den stora sorgens famn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar