Adventstiden påminner om väntan

Idag är det första advent. Inledningen på adventstiden, väntan på jul. Som är väntan på ett litet barn som ska födas. Nu vill jag ju nog inte på nåt sätt alls jämföra mej själv med Maria, eller min eventuella kommande familj med den familjen - det är (oberoende av om man är religiös eller inte) en så helt annan kaliber på den storyn. Men advent - väntan på barnet - påminner ändå om min egen väntan och längtan. Är svårt att bara åsidosätta, bara tänka på det hela som väntan på jul. För berättelserna finns där, sångerna och texterna, bilderna. Graviditet och födsel, nyfödda barnet. Som om och om igen ger mentala kopplingen till det egna lilla sammanhanget. Det är ändå starka berättelser, vackra ord och bilder. De väcker alltid längtan och saknaden lite, igen och igen. Så i år, liksom ifjol, är advent och jul också uppblandad med sorgen. Även om jag nog också njuter av alla ljusen, julpyntet och den fina stämningen. Men så är det - känslorna är tätt sammankopplade.