Barnen som kraftkälla

Prata med en vän om tyngre perioder i livet. Om att sådana kommer mellan varven, hör till, men förstås nog är jobbiga ändå. Hen konstatera att det nog minsann har varit tungt ibland, men att ”mina barn har alltid varit min kraftkälla”. Voimavara... Där tappa jag min kraft, orka inte hålla upp den lilla fasad jag ännu höll uppe trots vänskapen - och tårarna trilla... Hen är inte heller den enda som kommenterat sånt. För nån annan nåt tag tidigare har barnen varit ”det som får en att orka kämpa”. Och dylikt... Så - ifall barnen är det som håller andra uppe, ger andra kraft - vad ska jag då dra på? Vem ska jag tänka att jag måst hålla mej uppe för? Vem/vad ger mej kraft? Ibland undrar man. Och hittar inget. Däremellan ser man att det ju också finns en massa annat som kan vara källa till kraft. Men, inget känns ändå riktigt lika stort, viktigt, värdefullt... Åtminstone då när man själv hade behövt dendär kraftkällan.